sivertssons

Läs gärna denna artikeln först: ljungskog-karriar-over-tvingas-sluta

Känns elakt med personliga påhopp när man inte känner människan men saken är den att jag också har hemokromatos, och jag har aldrig mått bättre eller tränat hårdare än vad jag gör nu. Okej, nu är jag långt ifrån dom träningsmängder som en elitidrottare måste genomföra för att hålla sig i topp.

Det  som gör mig mest upprörd över denna artikeln är att dom skriver att hemokromatos är en sjukdom, det är det INTE, Cancer är en sjukdom liksom MS.

Hemokromatos är en genetisk defekt/avikelse som gör att kroppen lagrar järn istället för att göra sig av med överskottet som en normal människa gör.

Detta i sin tur kan leda till att man blir onormalt trött, man får ont i leder inre organen tar stryk osv. Men det finns en enkel behandling som gör att man inte märker av någonting och det är att lämna blod.

Första perioden efter man fått diagnosen är i och för sig rätt tuff med blodtappning en gång per vecka för att få ned järnhalten i kroppen men när den är på normalnivå så krävs bara normal blodtappning dvs 3-4 gånger per år. Vilket en elitidrottare borde klara av att planera in. Jag tror att Ljungskogs beslut att lägga av grundar sig i något annat och att hon tar till hemokromatosen som en ursäkt, men vad vet jag.

Det enda jag vet är att VILL MAN SÅ KAN MAN.

När jag är ute på träningspass och det känns jävligt segt och tråkigt brukar jag tänka på när Tilda och jag åkte pulka i julas, kraftigt sliten av strålningen kämpar hon sig uppför backen och jag hör bakom mig, "jobba, jobba, jobba".

Där snackar vi kämparglöd och vilja. Så om Tilda klarar av att kämpa mot hjärntumör, cellgifter och strålning så borde Susanne Ljungskog klara av att fortsätta en elitsatsning bara viljan hade funnits.

Så, nu har jag taggat upp ordentligt i för morgondagens 25 km pass, det ska regna och blåsa så det blir nog riktigt gött för psyket. Men jag vill springa och då vet jag att jag kan.....